I dag är det Internationella Kvinnodagen. Att nåt sånt ens ska behövas säger rätt mycket om hur "långt" vi kommit på jämställdhetsfronten. Både här på hemmaplan, men kanske ännu mer utanför Sveriges, Skandinaviens och Europas gränser. Ibland höjs röster om att man "Inte känner igen sig" i jämställdhetsproblematiken. Att "Det aldrig drabbat mig", etc. Eller (den värsta grodan av alla), att "Feminismen har gått för långt". Ridå. Då har man dels missförstått vad feminism och kampen för jämställdhet går ut på (lika rättigheter och skyldigheter för både alla människor - oavsett könstillhörighet, simple as that), och dessutom stuckit huvudet så långt upp i sitt eget arsle att man helt glömt bort att det finns ANDRA kvinnor i världen. Kvinnor vars kön skärs sönder och stympas på daglig basis. Kvinnor som får fängelsestraff eller till och med dödsstraff för att de gjort abort. Kvinnor som är livegna, har noll juridiska rättigheter och enbart har existensrätt på grund av männen de är gifta med och därmed tillhör. Kvinnor som systematiskt våldtas och mördas som en del av krigsföring. Kvinnor som säljs inom sexindustrin. Flickbebisar som mördas, av ingen annan anledning än att de är mindre värda än pojkbebisar. Ja, fy fan. Vi har inte kommit särskilt långt ALLS, och att säga att "feminismen gått för långt" eller att man "inte känner igen sig i jämställdhetsproblematiken" är att VÄLJA att vara både blind, döv, fullkomligt egocentrerad och dessutom korkad. För det är inte så att vi som lever "fritt" (för övrigt ett skämt, TACK #MeToo för revolutionen som uppmärksammade hur "fria" vi kvinnor är i den här "självständiga" delen av världen) fått vår relativa frihet gratis. Nepp. Den har vi tack vare att brudar i ÅRHUNDRADEN kämpat för att vi också ska få rösta. För att vi också ska få ärva. För att vi också ska få bestämma över våra kroppar. Så i dag är en dag att känna enorm tacksamhet mot alla dem som gått i bräschen för jämställdheten genom tiderna - och även erkänna vårt ansvar gentemot såväl vår egen fortsatta utveckling, som att föra kampen vidare för alla de kvinnor som i dag befinner sig där vi befann oss för trehundra år sen. Och kom igen - man måste ju inte resa särskilt långt för att stöta på kvinnofientliga vidrigheter till lagar. Det räcker med att bli på smällen mot sin vilja på Irland för att få smaka på det fängelse som vi kvinnor buras in i. Där spelar det ingen roll om kvinnan blivit med barn på grund av en våldtäkt. Vill hon göra abort är det kriminellt, och görs endast om kvinnans graviditet utsätter henne för livshotande skador. Att Sverige får liknande lagar någon gång i framtiden är givetvis inte alls omöjligt. Det räcker med att tillräckligt konservativa vindar blåser, så skiter det sig för oss också. Så att "feminismen inte behövs", eller att "jämställdhetshetsen gått för långt" är skitsnack rent ut sagt. Kampen för jämställdhet är ingenting som vi liksom "fixat". Och oavsett hur bra vi har det eller får det i framtiden är det något som vi alltidalltidalltid kommer behöva kämpa för på olika plan. Precis som att vi alltidalltidalltid kommer behöva kämpa mot fördomar, mot rasism och andra otäckheter som mänskligheten gärna slinker in i och grupperar sig kring på grund av rädslor av olika slag. Jag kan få lite prestationsångest av vad jag ska skriva här i el bloggo, på just såna här dagar. Hela internetz kommer förhoppningsvis vara strösslat med kloka ord från kloka mänskor på ämnet jämställdhet, vad ska jag liksom kunna tillföra? Men. Jag tänker att det viktigaste jag kan göra för jämställdheten och feminismen är inte att skriva det mest delade inlägget i cyberspace just i dag. Det viktigaste jag kan göra är att fortsätta mitt mission att försöka vara en källa till inspiration på de här fronterna, lite daglidags. Genom att visa i bloggen och podden att man som kvinna kan jobba (eller inte jobba) med precis vad man vill. Att man kan byta karriär, klädstil eller inriktning precis när man vill. Att man utformar sitt familjeliv precis som man vill. Att man har rätt till sina känslor och åsikter. Till sina styrkor och svagheter. Att man ska vara bjussig som tusan mot andra brudar. Inkännande och empatisk i sitt sinnelag - men också kunna bita ifrån när det krävs. Att man ska leva sitt liv utifrån det som gör EN SJÄLV lycklig, och behandla andra så väl man kan på vägen. Att INGENTING är omöjligt, framförallt inte på grund av att man är kvinna. Sen ser jag även Iggy (och så småningom Basilika) som mina kanske viktigaste bidrag på den här fronten. Att skapa två medvetna, empatiska och jämställda mänskor som kommer bidra med fin energi till den här världen. HAPPY INTERNATIONAL WOMAN´S DAY ALLA FINA BLOGOLINER!