Jag har ju nämnt att Niklas på läkarnas inrådan lagt om sin dos av LDN till att ta tre tabletter på kvällen, istället för en på morgonen och två på kvällen. Det har gjort de senaste veckorna kämpiga. Väldigt kämpiga. På grund av insättningssymptom som kommer vid ökad dos har han brottats med usel sömn, en enorm trötthet och ett svajigt psyke. Tillbaks till att bara orka ligga ner. 💔 Så efter en tids försök på tre tabletter på kvällen trappade han ner till 2,5 - och planen är att han ska trappa upp gradvis den kommande veckan/veckorna för att komma upp i tre tabletter på kvällen (som alltså ska ge ännu bättre effekt och i förlängningen göra honom ännu bättre). Efter nedtrappningen blev det lite bättre, och nu när det gått några dagar (på 2,5 tablett) verkar det som om måendet äntligen har vänt och att vi är över puckeln. Så får vi se hur upptrappningen går, men vi tar det pö om pö. För att trilla tillbaks ner i det där vidriga tillståndet när allt Niklas orkar med är att ligga raklång var inte roligt. För någon av oss. Efter att Niklas började med LDN och insättningssymptomen lagt sig blev ju Niklas (och därmed även vår vardag) väsentligt bättre. 🙏🏻 Och efter att ha fått smaka på några veckor med ett mer "normalt" liv och en Niklas som var mer sig själv än på flera år har det varit T U F F T att dras tillbaka ner i det djupaste sjukdomsträsket. Jag har på vissa sätt upplevt de senaste veckorna som svårare än någonsin. Just för att det är extremt kämpigt att gå tillbaka till sjukdomsskiten med allt vad det innebär för alla i familjen, när man liksom fått smaka på LIVET på ett annat sätt. När man fått ha en normalitet med en pappa som kan hämta på föris, som orkar skoja med kidsen och som börjar återgå till att bli den han brukade vara. Det är lite som att ha suttit i fängelse under en längre period för att äntligen bli frisläppt - men så fångas man in och trycks tillbaks in i cellen efter en månad i frihet. Då upplever man fängelset som så mycket värre än när det var ens konstanta vardag. För precis så upplever jag det: när man är mitt uppe i allt rattande, råddande och fixande så rullar allt på och man hinner sällan stanna upp och reflektera. Man är van vid sin vardag och man ångar vidare. Trycker sig igenom. Men så får man en paus, och en smak av något ANNAT. Ges en chans att reflektera. Uppleva en enklare vardag, en härligare vardag. Och sen slängs man tillbaks in i råddandet och rattandet. I tröttheten och sjukdomen. I det stora ANSVARET, igen. Och att återgå till det efter att ha fått smaka på det där ANDRA, det är...svårt. Tänker att det är lite som The Boiling Frog Syndrome - lägger man en groda i en kastrull med kallt vatten som sedan långsamt får koka upp så hoppar den inte ur. Den vänjer sig gradvis vid värmen, och när vattnet blir för hett är det för sent. Tack å adjöss lilla groda. Men skulle man försöka slänga i grodan i redan hett vatten skulle den såklart göra allt för att ta sig därifrån. Vår vardag är vår kastrull med vatten, och att hoppa tillbaks i det heta vattnet tar EMOT. Men. Detta är ju (förhoppningsvis) bara tillfälligt. Och ett steg på vägen för att vi i förlängningen ska kunna få det ÄNNU bättre än vi hade det för några veckor sen. Så det är ju bara att rida ut. Och nu är vi som sagt över tröskeln, så det känns redan nu mycket bättre. Men de här bakslagen alltså, de är VIDRIGA. För både Niklas och mig. Ångestfyllt som satan för honom att släpas tillbaka till att få livet kidnappat. Och ångestfyllt som satan för mig att bli av med den enorma lättnad jag kände när vi under några veckor faktiskt kunde leva mer normalt. Nu tar vi det pö om pö härifrån, så hoppas vi att de tre tabletterna om några veckor tillåter oss en vardag utanför fängelsemurarna, som till och med är bättre än det vi hade för några veckor sen. 🙏🏻